Maine-katterna Picture

English Czech Danish Croatian Dutch Portuguese Swedish

[Översatt av Eva Gunnarsson, S*Nikopeja's sibiriska katter.]

Från mina tidigaste minnen jag har haft av en till flera långhåriga katter av den varianten som oftast kallas Maine-katter. Vad beträffar hur och när de kom, så skulle jag säga att, liksom Topsy, så kom de bara, för deras härkomst sträcker sig längre tillbaka än de äldsta innevånarnas minne.

Tobey

Vår familjekrets var aldrig fullkomlig utan en eller flera katter - inte alltid långhåriga, men den varianten hade alltid den främsta platsen. Så tidigt som 1861 ägde min yngre bror och jag tillsammans en vacker långhårig svart katt med vita fläckar; han kallades under flera år för det märkliga namnet "Captain Jenks of the Horse Marines". Jag har inget minne av hans tidigare historia eller härkomst. Jag inbillar mig, emellertid, att dessa katter kom till Maine mycket på samma sätt och vid samma tid som de kom till England.

Människorna i Maine har haft dem så länge att det är svårt att väcka någon större entusiasm för dem där. De är mycket som andra människor - de blir till sig över saker som de vet mindre om.

Inte förrän manin för långhåriga katter slog igenom i Väst så brydde de mycket om att sälja katter; deras absolut bästa kunde ges till deras bästa vänner. När jag tänker på antalet skönheter som jag har fått vid mina återbesök därför att jag skulle vara snäll med dem, så får det mig att längta till de gamla goda tiderna när de små raringarna var ovärderliga enligt "den snöde mammon".

Jag tror att det första verkligt viktiga framsteget inom kattuppfödning som gjorde ett djupt och evigt intryck på mig hände 1869, när jag för första gången såg ett par blåögda vita Perserkattungar som fördes i land, minst sagt tullfritt, i en segelmakares ficka, från ett utländskt fartyg, som lagt till i en hamn för reparation efter en allvarlig storm.

Den här herr P---, som var en stor kattälskare, hade när han var ombord skeppet för att utföra reparationer, beundrat en vacker vit Perser med en kull kattungar som tillhörde kocken och som gav honom ett par av dem. De växte och föddes upp med största omsorg, honan utvecklade den bästa pälskvaliteten; men honor var inte så högt skattade vid denna tid.

De hölls båda två eller tre år för att få en bra hane till avel. Jag fick berättat att de tog bort alla kattungar av honkön men till sist belönades de, och då skickades det ursprungliga paret till en släkting på landet. Från denna tid och framåt så dök långhåriga blåögda vita kattungar upp lite här och var på de mest oväntade ställen. Emellanåt har de dykt upp och ibland nästan försvunnit flera gånger i brist på engagemang i avel, men trots denna nackdel dyker de ofta upp med samma fina typ.

Jag ägde ett fint exemplar kallad "Dot", som blev en uppmärksammad vinnare, och som kom från denna linje ungefär elva år efter det att kattungarna anlände. Jag tror han var en minst lika bra Perser som den som kom från de ursprungliga kattungarna. De var båda vinnare på kattutställningar under samma tidsperiod, trots att "Baba" (eller "Babie") var på sin ålders höst medan "Dot" var på höjden av sin bästa ålder. Vi tänkte inte på stamtavlor då, utan endast på vem som hade den bästa katten.

"Baba" tillhörde vid denna tid till fru Mason ( tidigare fru Philbrook) och vann prispokalen genteomt alla vid utställningen i Boston. "Dot" deltog inte i utställningen i Boston, men kom först i sin klass i Bangor, Maine, som hölls ungefär vid samma tidpunkt.

"Dot" skickades till utställningen i Bangor för att glädja herr Robinson, ägare av "Richeliu", som hade ansvaret för den, och utan den minsta tanke på att vinna. Han hade med sig hem ett underbart smörfat i silver, omsorgsfullt ingraverat, som stod framme i åtminstone tio år innan kocken fick ta hand om det. Åh, om jag hade det nu, så att dess bild skulle kunna pryda dessa sidor!

Blue Danube

När det gällde intelligens och tillgivenhet var "Dot" helt överlägsen andra katter. Jag har aldrig sett hans jämlike. Trots att han var döv så var hans andra sinnen så utvecklade att vi knappast märkte att han inte hörde. Han kunde svara på den minsta vink och väntade alltid på en kallelse. Han var ganska stolt över sin skönhet och missade aldrig att prata med varje person närvarande på hans mattes mottagningar innan han tog sin plats i fönstret.

Vid ett tillfälle berättade ett par kontorsflickor, som passerade vårt hus varje dag på väg till jobbet, att han var oftast vid grindstolpen klockan sju på morgonen för att hälsa på dem och vifta på sin plym åt dem. Var och en av dem strök hans huvud och sa "Söta kisse!" och gick sen vidare. Han tog sedan sin morgonpromenad på gräsmattan och var klar för sin frukost.

Hans välvilja och ömma känslor för katter av lägre rang visade sig när han tog hand om en katt under två vintrar; hans skyddsling var ett exemplar av den sorgsna övergivna katten (ett sorgset öga, det andra söndertrasat bortom läkning); livsmodet nedbrutet av försummelse. Så snart som vädret blev kallare visade "Dot" in sin sorgsna vän i köket varje morgon och bad om frukost till honom, sen satte hans sig på mattan under tiden, och med stor tillfredsställelse - uttryckt i sång - iakktog han strykarkatten äta den. Var han hade sin vän mellan måltiderna vet vi inte; han var osynlig.

Han var också en förträfflig resenär, han gjorde flera korta resor. När han reste med mig så föraktade han korgen, utan satt hellre på sätet och tittade ut genom fönstret och underhöll dessutom de andra resenärerna med sina ovanliga förmåner gällande kattresande.

Han utvecklade en ovanlig smak för fukt, han satt ofta på en trädgårdsbänk när regnet öste ner, och hans upptåg i ett lätt snöfall var mycket underhållande.

Om man ser honom som helhet, så har jag ännu inte sett en finare sällskapskatt. Vi sände honom att vila i de lyckliga jaktmarkerna i en ålder av tio år.

Jag skulle vilja säga några ord här när det gäller amerikanska kattutställningar. Vi hör det konstant uttalat eller ser det skrivet av klubbarna och de som är nya i utställningssammanhang, "Den första kattutställningen som någonsin hållts i detta land", och så vidare, var, kommer vi att säga, för att upplysa dem, för tre år sedan. Det är sant så länge det gäller klubbar, men stora kattutställningar hölls oregelbundet i alla de större och i några mindre städer i öst så långt tillbaka som på sjuttiotalet.

Jag har ett fotografi av "Richelieu", ägd av herr Robinson i Bangor, Maine, som hade vunnit första pris i sin klass i Boston, New York och Philadelphia innan 1884, när han visades i Bangor, Maine, på en begränsad utställning för de etthundra bästa katterna. Han var en silver eller blåaktig tabby, med mycket lätta markeringar; omkring sju år vid detta tillfälle; vikt omkring 10 kilo; han var, som fotografiet visar, en ganska grovhuggen typ; en bondkatt.

Jag vet inget om hans tidigare historia; men hans ägare var biten av modeflugan med kattutställningar - och ganska allvarligt - och reste från stad till stad för att visa upp sin katt, mycket som vi gör nu tjugo år senare.

Vid denna tid fanns i Maine, nära kusten, många fina exemplar av långhåriga katter. Detta var innan de började säljas. De jag tänker på är deras bruntabbykatter.

Vi hör det oftast sägas av människor som inte känner till dem att Maine-katterna inte är sunda; att de har mask; och jag måste erkänna det, och att de ibland dör som andra katter; men här är en som en som inte dog förrän han levat fullt ut sina sjutton år.

På sidan 329 finns en bild på "Leo", bruntabby, född 1884, död 1901; som gavs som gåva till fru Persis Bodwell Maritn, i Augusta, Maine, från fru E.R. Pierce, när han var sex månader gammal.

Han levde ett liv i lyx och lättja och fick sina måltider serverade av sin mattes egna händer i den övre hallen där han valde att spendera sin tid under de sista åren av sitt liv.

Leo

Om jag får tillåtelse så skulle jag vilja be om en jämförelse mellan fotot av "Leo" och vilken renrasig bruntabby som helst - först, nosens färg, nosens längd, storlek och form på ögonen, pannans bredd, öronens storlek, längden på håren i öronen, och på huvudet. När det gäller markeringar på kroppen så skulle "Leo" förlora då hans päls var så lång att markeringarna blev något diffusa.

De har haft några extremt fina bruntabby i Maine. Sommaren 1900 köpte jag "Maxine" där - mamman till "Young Hamlet", som vann över sin far "Prince Rupert" första året han visades. Hon var, eller är, mycket av samma typ som "King Humbert"-linjen, trots att hon hade ingen som helst stamtavla. Det är en av Naturens egna hemligheter hur de får fram - nu och då, men inte alltid - dessa fina typer.

Jag har framför mig ett mycket intressant brev från en dam i Maine, en av mina samtidiga.

Jag måste först förklara att Maine vid denna tidpunkt var en av de största skeppsbygande staterna i unionen, innevånarna i hamnstäderna och byarna var ofta ägare till egna flytande palats som tog sina familjer med sig på resor till främmande länder och i många städer fanns egna umgängeskretsar likt armens umgängeskrets eller officiella sällskapskretsar inom andra yrken.

Fru Thomas, vars brev jag hänvisar till, var dotter till den framlidne kapten Stackpole, som förde befäl över sitt eget skepp under många år och som ofta tog med sig sin fru och lilla dotter på sina resor. Detta var före vårt inbördeskrig. Hon skriver:"Jag var alltid mycket förtjust i katter innan de behövde ha stamtavlor. I mina unga dar, på väg till kaliforninen, så stannade vi i Juan Fernandez, och jag fick en liten vildkatt."

"Senare, när jag var i Europa, så fick jag en Manx katt från ön Manx; det var en stor kuriositet och ansågs inte vara så vacker med sin stubbiga svans och bakben så mycket längre än de främre. Den dog en förtidig död genom att springa uppför en rökkanal och blev kvävd till döds."

"Vildkatten kunde inte livnära sig på kondenserad mjölk och levde endast en kort tid. Otur har förföljt mig, men jag fortsätter som en gammal soldat och vet inte tillräckligt för att sluta."

När hon skriver om sin egen katt, mamman till "Swampscott", säger hon:"- Jag kan inte berätta mycket om min katts stamtavla - bara att hennes farfars far kom till Rockport, Maine, från Frankrike; han var en blåögd vit katt." Denna linje av vita katter, även om de är i samma trakt, är helt och hållet olika och obesläktade med de första omnämnda vita, av vilken "Dot" gavs som en typ. Men hennes referens till tidigare bravader med Manx katter rensar luften när det gäller hur dessa olika varianter först slog rot i Maine. Detta exempel är bara ett av många där husdjur av olika slag har köpts i främmande hamnar för att roa barnen ombord; annars, som i ett fall jag kan påminna mig, så skulle barnen göra sällskapsdjur av djuren som tagits med ombord för att förse kaptenens bord med färska råvaror - kycklingar, lamm, osv. - ända tills det skulle bli omöjligt att äta de små älsklingarna efter att de serverats av den grymma kocken.

Därför kom det sig att fåglar med granna fjäderdräkter och sång, katter, hundar, och till och med apor, fann sin väg till nästan alla hamnstäder - många fler förr i tiden än i dag när segelfartyg inte längre är användbara som inkomstbringande institutioner och när de som seglar ut inte är under befäl av sina ägare; anställda kaptener, i regel, kan inte ta med sig sina familjer och tillgången av katterna från den källan har varit avstängd under många år, så de som vi hittar där nu kan med säkerhet kallas ursprungliga.

Yellow

Fram tills nu har jag skrivit om katterna för länge, länge sedan och kanske är det bara intressant för mig själv, full av plågsamma fakta liksom Gradgrin. Innan jag kommer till de fina katterna av idag, vill jag berätta att jag hört från ett ögonvittne om att det på en liten ö ganska långt ifrån fastlandet och som bebos av endast tre familjer och där några gentlemän har ett litet undanskymt ställe där de brukar fiska om somrarna så har de hittat äkta vita Perser katter med de mest himmelsblå ögon. Vad man vet så finns det inga andra katter på ön. Jag hade blivit lovad ett par förra året, men det grymma ödet hade besökt dem i deras undanskymda vrå och alla kattungar dog det året. Men löftet kvarstår och jag vill inte tro att det bara är en "fiskarhistoria". Tiden får utvisa om det är sant eller inte.

Jag vet egentligen ingenting om katterna som sägs finnas på öarna; men utan tvivel är de detsamma som kan hittas längs med hela New England-kusten.

Under en lång period verkade det som om de långhåriga katterna var begränsade mest till byarna och städerna längs med kusten; men genom att ge bort de bästa till "sina systrar och sina kusiner och sina fastrar och mostrar" har de spridits inåt landet, liksom att de spridits sig tillnästan varenda stat i unionen. De frodas lika väl liksom andra långhåriga katter. Utanb tvivel trivs de bäst i Maine, men skillnaden beror på det faktum att där har de friheten att leva ett naturligt liv, utan dumheter och överbeskyddande. Deras avkomma är underbara därför att det är utifrån eget val och inte från tvångsmässiga parningar - ofta osmakliga, utan tvekan.

Omkring 1895 eller 1896 katt som modenyck slog igenom i mellanvästern. Tiden var mogen för dess utveckling. De högt uppsatta, de lågre stående, de rika, de fattiga hade alla känt dess dragningskraft, eftersom den äkta kärleken till sällskapsdjur inte bryr sig om samhällsklass och denna förkärlek har gjort hela världen till släkt.

En del människor som aldrig sett en kattutställning i sitt ursprungsland reser nu över, besöker en kattutställning, eller plockar upp en katt billigt på gatorna i London; de hämtar hem den och, se!, deras grannar har sett någonting liknande när de var i sitt sommar hus vid kusten i Maine. Denna modenyck är smittsam, och om de är sjuk aav längtan så skickar de sin betjänt tillbaka till östkusten för att hämta hem en långhårig katt, och dessa katter blir populära. Klubbar bildas för att diskutera poäng och utbyta erfarenheter, utställningar blir en nödvändighet, stora vinster utlovas, otaliga värdefulla specialer blir en attraktion, katter måste hittas för att passa in, hemmamarknaden som en låg figur ses över, många vindsgömmor plockas fram och har ofta vägt vågskålen över till fördel för Yankee-katten. Vi blir alla gröna av avund. Innan en annan utställning måste vi importera en självklar vinnare till vilket pris som helst! Under tiden växer efterfrågan på den inhemska artikeln och priser drivs upp mycket, handlarna i storstäderna håller köparna upptagna i New England området under hösten och vintermånaderna. Men tillgången på kattungar har redan setts över att sommarboende eller turisterna; den verkliga gräddan försvann med den första frosten till vinterhem i de stora städerna; handlarna får vad som är kvar till det priset de önskar betala, många av exemplaren är mediokra och några, utan tvivel, blandraser.

Under de sista åren har jag lärt känna få Maine-katter, utom genom utställningarna och några som jag ägt själv, vilka inte har ställts ut mycket eler visat sig vara märkliga på något sätt; men bland de stjärnor som har lyst mer eller mindre klart när de ställts ut så hittar vi "Cosie", en bruntabby, som blev etta och vann "best cat in show" i New York, 1895. Fru Lambert visar fram "Patrique" i New York 1896 - blå, och en fin en.

"King Max" - fist visad av fru Taylor - vann i Boston 1897-98-99, för att bli slagen av sin far "Donald" 1900.

Fru Mix har visat en fin persertyp från Maine som kallades för "Dairy Maid". Jag tror att hon har "Imogene" från samma ställe - en sköldpaddsfärgad.

Fru Julius Copperbergs "Petronius", som vi alla förväntade oss storartade saker från, var från en linje av creme härstammande från en fin creme som kom med kapten Condon från någon hamn kring Medelhavet för cirka femton år sedan. För vänners räkning har jag försäkrat mig om flera kattungar från hans katters avkommor, vilka är nu något spridda, men alla visar stor styrka, form, ben och senor.

Fru Chapmans "Cusie Maxien" - en fin typ av bruntabby, mor till "Young Hamlet", som vann över sin far "Prince Rupert", var också en Maine-katt. Herr Jones, skribent i "The Cat Journal", har också periodvis haft några fina bruna tabby katter från Maine linjer, vinnare på några av de större utställningarna.

En god representant för de vita, som har urskiljt bra på de många olika utställningarna i tävlan med stora grupper, är "Swampscott", ägd av fru F.E. Smith från Chicago. Han kommer från fru Georgia Thomas vita katter i Camden, Maine, hans mors farförälrar härstamnmande från Frankrike.

"Midnight" - en ung svart katt, som kom tvåa i Cincinatti efter en katt efter en katt från New hampshire med bättre päls, och tvåa i Chicago 1901 i högre klasser - har sedan dess blivit en kastrat och sällskapskatt till fru J.J.Hooker i Cincinatti. Han kommer från en linje av svarta katter som ägs av en pensionerad sjökapten vid namn Ryan, som vid ett tillfälle hade fyra generationer med svarta katter. De älskade sin akatter likt barn, och letade under många år efter människor lämpliga att ge deras kattungar till. Jag har varit smickrad mottagare tre gånger under de senaste tolv åren av dessa underbara svarta diamanter.

Hennessy

"Antonio", en kastrat, som nu ägs av fru A.B.Trasher i Cincinatti, Ohio, är också en fin representant för dessa linjer. Se fotografi. Under de sista få åren, eftersom katterna där är i in glans dagar och ålderdomen närmar sig, dessa goda människor har härdat sina hjärtan och säljer nu likt andra till den som bjuder högst.

Jag kan också tänka på "Peter the Great", en kastrerad creme och vit, ägd av fru Carl Scmidt, som visades i Detroit, Michigan, 1901. Också på "Black Patti" - ursprungligen ägd av fröken Ives - och "Rufus", båda Maine-katter, nu med ägare i Detroit, och vinnare på några av utställningarna i mellanvästern, och många, många andra vinnare vilkas födelseorter är äagarnas heliga hemligheter, som vi inte medvetet utsätter för offentlig granskning förrän våra ursprungliga katter har fått beviljat deras rättmätiga plats.

Jag skulle vilja berätta för er om några av de stiliga kastratena i Maine. Ingen katt är för bra för sällskap för dem. De kan ses nästan på varneda gräsmatta eller förstukvist; men eftersom det är lite utanför ämnet i denna berättelse så ska jag bara beskriva en - en underbar smoke ägd av Dr och fru E.A.Wilson i deras vackra hem i Belfast, Maine. Han är nu tio år gammal; hans ansikte och fötter är svarta, eller nära så; hans päls är mycket mörk, ganska brunaktig i topparna, men vit som snö nära huden. Jag har bönfallt dem att visa honom i Boston eller i New York. Svaret är alltid detsamma:"Inte för vilka pengar eller priser som helst. "Tags" skulle inte tycka om det; han skulle bli olycklig. Skulle du inte, "Tagsie"?"

Smoke har inte tillvaratagits där ännu. I ett brev som senare ankom med anledning av den varianten, blev jag upplyst om att en av de vanliga agneterna sa att han bara fann en på ungefär 200. Silver och chinchilla är inte vanliga. De starka färgerna är dominerande, vita , svarta, blå, röda och crem, tabbykatter är också jämnt delade och utspridda längs med kusten och ganska mycket inåt landet, kanske 60 miles eller mer; men jag har inte känt till att de finns i någon större utsträckning i den norra delen av staten, vilken är mindre tätt befolkad.

Då jag haft denna förkärlek sedan barnsben och innan det blev på modet, så har jag sett välvilligt på all ny utveckling. Jag har senare haft lite erfarenhet av importerade och kenneluppfödda katter, och emellanåt haft möjlighet att få se det bästa vi har på våra utställningar, och jag tror helt på att katter som har sin frihet, som de flesta katter i Maine har under större delen av sina liv, är friskare än kennel katter någonsin kan bli. Det svala klimatet och långa vintrarna, men ren luft full av ozon, är vad som behövs för att utveckla de bästa kvaliteterna, och, med några få år av försiktig avel för typ, skulle de kunna tävla ganska så framgångsrikt på en internationell kattutställning.

F. R. PIERCE.