Genetik Picture

English Chinese Spain French Italian Dutch Norwegian Swedish Portuguese Taiwanese

Vad händer om den effektiva populationen är för liten?

En sak som händer är att inavelsgraden ökar för varje generation. Det gör den visserligen i ALLA populationer som inte är obegränsat stora, men det naturliga urvalet motverkar hela tiden de mer homozygota individerna, så att det kompenseras för små ökningar av inavelsgraden och den genetiska variationen därmed bevaras. Man vet också att det är fler äggceller som befruktas än det föds ungar i kullarna, och en teori är att dessa tidiga foster måste "slåss" för sin plats i livmodern, och att mer homozygota foster då har mindre chans att överleva. Denna teori har dock inte kunnat bevisas.

Vad händer när inavelsgraden ökar generation för generation? I början händer det just ingenting. Det är inte förrän homozygotigraden når en viss kritisk nivå som de verkliga problemen visar sig, och då är det som regel mycket svårare att göra något åt saken. Det är mycket bättre att börja motverka dessa problem innan symptomen dyker upp. Det pedagogiska problemet blir då att de som börjar avla med för få individer inte omedelbart kan se vilka problem det kommer att bli som följd av detta. De tänker "Jag har avlat på det här sättet i många år, och jag har inte sett några problem". Men som vi ser är "trial and error" inte någon bra metod här! När "error" dyker upp är det för sent att rätta till det hela på ett enkelt sätt.

Varför är då inavel så farligt? En sak - som de flesta uppfödare känner till - är att det innebär en ökad risk för dubblering av skadliga eller dödliga recessiva gener. Den dubbla kromosomuppsättningen skyddar oss annars i stor utsträckning från den risken, i en population som inte är alltför inavlad. Alla individer bär på några skadliga recessiva gener. En del uppfödare menar att inavel rensar ut de skadliga recessiva generna och leder till en friskare ras i framtiden. Men för det första så rensar inte inavel i sig själv ut någonting, utan den måste i så fall kombineras med en kraftig selektion för att oönskade gener ska rensas bort. För det andra måste man inavla väldigt kraftigt för att få alla eller nästan alla loci homozygota, så att man kan se vad katterna bär, och rensa bort alla oönskade gener. Para en hona med hennes bror, och 25% av alla loci är homozygota. Para sedan två av deras avkommor med varandra, och 37,5% av ungarnas loci är homozygota. Och sedan tar vi två av DERAS avkommor och parar dem med varandra! Nu är inaveln så stark att de flesta uppfödarna skulle backa. Men fortfarande är "bara" 50% av ungarnas loci homozygota. Så trots denna drastiska inavel kommer vi åt långt ifrån alla potentiellt skadliga recessiva gener.

Men om vi nu ändå bestämmer oss för att löpa linan ut här! Vi inavlar en linje mot 100% homozygoti, och under vägen selekterar vi hela tiden noggrant och kraftigt mot skadliga gener. Alla individer kommer då att få exakt samma genotyp, bortsett från att hanarna har en y-kromosom där honorna har en andra x-kromosom.

OK, det tog mycket tid och möda för att få fram denna så kallade isogena linje, och många katter dog på vägen. Men om vi nu slutligen har kommit till denna punkt så har vi ju ändå en linje som är 100% genetiskt frisk! Hurra!!!

Det är genomförbart, man kan göra så, om man är noga med att inte låta homozygotigraden öka snabbare än att man klarar att få bort alla oönskade gener. Detta har gjorts flera gånger med laboratoriemöss. Det fungerar alldeles utmärkt! Fast... man får bara ungefär en linje av tjugo att överleva. Övriga dör ut. Kanske inget att satsa på?

Dessutom blir inte immunförsvaret det bästa på homozygota individer. Immunförsvaret fungerar mycket bättre om inblandade loci är heterozygota, eftersom detta ger individen möjlighet att producera fler OLIKA slags antikroppar, och inte bara massor av antikroppar av SAMMA slag. Detta är inte ett så stort problem hos laboratoriemöss, eftersom deras miljö är rätt skyddad från (oönskade) smittor, och dessutom anses det inte precis som någon tragedi, tyvärr, om en laboratoriemus dör. Om en älskad sällskapskatt och familjemedlem däremot dör så är det desto mer sorgligt. Hmmm... Kanske var det inte någon vidare bra idé trots allt?!

Dessutom sker mutationer ständigt, och därmed skulle vår fina genotyp förstöras med tiden. Man får räkna med att varje individ bär på en eller att par nya mutationer.

Jag tror att vi får byta strategi!

Nästa...