Testavla på nya foundationlinjer (maine coon)?

Av Judith Schulz, Prairiebaby cattery, Canada.

(Observera: Den här artikeln kan också tillämpas på andra raser!)

När en uppfödare för första gången tar in nya foundationlinjer i sitt katteri kommer han troligen att ställa sig följande frågor: Vilken typ av testavel är den mest avgörande? Vad sägs om inavelstest? När är de nödvändiga och när börjar de bli ganska värdelösa?

Även om de flesta tror att inavel kommer att ge oss klarhet i fråga om recessiva gener, kommer sådana tester i själva verket bara att ge oss mycket vag och ofullständig information. Vanligtvis har nya foundationkatter en genotyp som är okänd för oss. Okänd genotyp betyder att vi inte vet om de är bärare eller inte. Bärare av vad? Vi vet inte riktigt vad vi letar efter i en ny foundationkatt, eller hur? Med andra ord finns det inget sätt för oss att beräkna hur många kattungar som behövs för att få avgörande resultat gällande någonting alls. Det är nu inavelstester tas i bruk. Eftersom vi inte kan säga något om sannolikheten för att foundationkatter bär på recessiva gener, kan vi behöva föda upp många, många inavlade kullar för att få reda på mer om en ny linje. Detta kan mycket väl innebära nära 100 kattungar eller ännu fler.

 Hur är det med den etiska sidan av långa testperioder? Om vi ​​parar bror och syster över flera generationer, gör vi automatiskt t- och b-cellerna i kattungarna lika hos kattungarna i viss utsträckning. Eftersom dessa celler är ansvariga för att känna igen och bekämpa sjukdomar skulle djurets allmänna immunitet därmed minska i samma utsträckning. Några gamla uppfödare av vår ras har gjort många inavelstester för att ta reda på upptäcka dolda färger eller för att förbättra typen. (det bör nämnas här att det bättre sättet att ta reda på om katten bär maskat skulle ha varit att para foundationkatten med en Siames istället för till sin bror - men det är inte poängen.) Utfallet från dessa parningar var ofta kattungar med kroniska snuvor, med känslig mage som måste hållas i en nästan steril miljö för att hålla sig frisk. Om denna typ av uppfödningsexperiment görs under flera generationer kommer det sannolikt att resultera i ett stort antal kattungar som har goda chanser att dö av tidig cancer, har fruktansvärt tandkött och tänder, utvecklar alla möjliga allergier och / eller blir kroniska bärare av övre luftvägsinfektion. Allt detta helt enkelt för att de har ett svagt immunförsvar. Visste du att schizofrena och lättretliga beteenden också kan vara en biverkning av inavel depression? Det verkar förbises att de nya ägarna av våra "kattungar" kommer att behöva betala för all medicinsk vård, om testavelsperioden påverkat kattungarnas immunförsvar. Mitt i våra projekt - de flesta gånger med de bästa avsikter, det håller jag med om - glömmer vi ibland att det inte bara handlar om stamtavlor och genetik. Med tanke på att sällskapshem vanligtvis är de bästa hemmen för våra kattungar, hur skulle detta kunna vara rättvist gentemot vare sig ägaren eller den lilla varelsen?

Här bör det också nämnas att embryon med stora defekter ofta absorberas och inte föds. Vårt enda bevis skulle då vara en mindre kullstorlek. Absorberade och dödfödda kattungar är mycket vanliga i inavlade kullar. Var de "osynliga" absorberade kattungarna de med pectus? Skulle de två dödfödda kattungarna i vår kull ha utvecklat en svansknick vid 5 månaders ålder - vem vet? - Har vi inte tagit in den nya foundationlinjen för att få in nytt blod i rasen - bara för att sen hamna i samma mönster som vi faktiskt försöker jobba oss bort ifrån? Det bör också nämnas att vissa kolonier av foundationkatter redan har en viss inavel. De borde verkligen inte inavlas ytterligare.

Om en uppfödare vill ta reda på om foundationkatten bär en viss enkel recessiv gen kan han / hon para den katten till en känd bärare. I det här fallet måste cirka 16 kattungar produceras för att man ska kunna vara cirka 99% säker på att foundationkatten inte bär detta specifika genetiska fel. Dessa kattungar skulle INTE behöva inavlas. Vi skulle då stöta på problemet med den påverkade genpoolen. Efter att våra 16 kattungars testfaser är över kommer vi logiskt att blanda vår nya linje med vanliga showlinjer och integrera färskt blod i den allmänna genpoolen. Eftersom alla renrasiga arter redan är relativt inavlade (linjeavel) har många av dem faktiskt samma genetiska defekter. Detta innebär att avkomman från den "testade linjen" kommer att paras in i den drabbade genpoolen och problemet kommer troligen att dyka upp igen efter två generationer. Vad har vi då tjänat på det? Ska vi kanske fortsätta och producera ytterligare 16 kattungar med en känd bärare i nästa generation - och sen i nästa generation?

Vad sägs om "7-kattunge-metoden"? Vissa säger att testavel skulle vara vettigare om man parar med en partner som är homozygot för den oönskade genen. Denna katt skulle då bara behöva producera 7 kattungar för att vi skulle kunna vara ungefär 99% säkra på att den andra avelspartnern är fri från denna specifika gen. Här kommer en annan fråga: Om katten är homozygot på genen, så skulle den logiskt sett också visa symptomen (ha sjukdomen), eller hur? Om det genetiska felet är allvarligt, skulle vi vilja producera flera kullar med en sådan katt bara för att ta reda på om vår nya foundationkatt bär samma gen? Om å andra sidan - det genetiska felet inte är allvarligt och vi bara vill ta reda på ett oönskat skönhetsfel som medaljoner eller en svansknick, skulle 7-kattunge-metoden säkert ha varit användbar om - ja, om det inte var för alla de härliga polygener!

En annan aspekt är den när det gäller nya mutationer. En testavel kan producera flera nya genmutationer som inte skulle ha dykt upp i någon annan parning, inte ens vid samma parning. Med andra ord, kattunge nummer 15 eller 16 kanske visar sig ha den dåliga genen vi letar efter - men inte för att föräldrarna bär den utan på grund av en plötslig förändring av celler.

Även om nya foundationlinjer granskas grundligt och testas av en ansvarsfull foundationuppfödare kan vi inte garantera att dessa linjer är fria från genetiska fel. Faktum är att inget levande väsen är fritt från genetiska fel. Människor som vill börja med "en ren foundation-population" måste inse att det helt enkelt inte FINNS något ren foundation-population. Alla katter och alla linjer har oönskade recessiva anlag. Det finns inga rena linjer och det finns inga perfekta katter. Om vi skulle göra inavelstester i våra nuvarande utställningslinjer - följt av urval, hur många katter skulle vi ha kvar i våra avelsprogram? Om vi vet svaret, varför skulle vi ens överväga att test-avla våra foundationkatter? Det verkar mer som om denna metod skulle vara ett steg bakåt. Vi skulle snarare försöka avla för de oönskade istället för att direkt avla för de ÖNSKADE egenskaperna.

Här är en annan tanke för människor som fortfarande tror att de känner till sina beprövade showlinjer och bara är oroliga för alla de fruktansvärda fel som en foundationkatt kan bära: Inavelstest där den ena förälder är ny foundation och den andra föräldern har full stamtavla skulle inte ge oss mer bevis gällande "renheten" i vår nya linje än det skulle ge oss bevis om "renheten" i vår gamla linje. Varför? Eftersom de recessiva generna måste bäras av båda avelsparterna för att de ska kunna visas hos avkomman. Med andra ord, om ett problem dyker upp, skulle den nya linjen inte ha medfört något oönskat i vårt avelsprogram som vi inte redan har.

Uppfödare inkluderar ofta en utparad katt i ett katteri, som består av i genomsnitt 5 till 15 eller fler katter vars stamtavlor är starkt inavlade. Den här nya utparningen har sedan till uppgift att balansera genetiska defekter som har manifesterats under många år. Det fungerar vanligtvis inte så. Det tar tid att avla sig bort från saker. Vi bedrar oss själva om vi tror att vi kan påskynda saker med inavelstest. Om vi ​​gör det på något sätt kan vi nästan vara säkra på att vårt inavelstest kommer att ge oss problem eftersom våra foundationkatter bär oönskade gener precis som alla andra katter -  det finns ingen anledning att testavla! Vad gör vi när vi fått svaret? Få alla steriliserade och kastrerade och börja om från början? Och om ett annat problem uppstår i vår nästa nya linje (vilket sannolikt kommer att hända, om det så bara är från alla inavelstester :-), ska vi då avbryta den linjen också? Eller behåller vi avkomman för avel och döljer komplikationen från andra, bara för att erbjuda dem vad de förväntar sig av oss - "ren" foundation? Varför inavla bara för att ta reda på vad alla oavsett kan förvänta sig?

Sammanfattning: Defekta recessiva gener kan bara elimineras i viss utsträckning, oavsett om och oavsett hur många tesparningar som utförs. Detta gäller för ALLA Maine Coon-katter. Vårt hopp är att ta in nya blodslinjer som inte är relaterade till och para dessa med våra gemensamma showlinjer. Dessa katter kan ge nya problem i våra gamla linjer lika mycket som våra gamla linjer kan ge ytterligare problem till våra nya foundationkatter. Problem med genetiska fel kan dock minimeras eller till och med korrigeras under några få generationer - så länge vi håller oss borta från inavel. En recessiv gen kan bara bli ett problem om båda föräldrarna bär genen. Chanserna att två katter bär samma gener är mycket mindre om de inte är besläktade. Om ett problem uppstår kan vi hantera det där och då. En kombination av TOS (testning för genetiska sjukdomar, utparning och selektion) är inte svaret på alla hälsoproblem. Ändå är utparning definitivt det mest effektiva sättet att minska immunrelaterade problem. Utparning i kombination med testning och selektion är också till viss del ett effektivt verktyg för att bekämpa problem med genetiska sjukdomar. Hade vi undvikit att avla med en för begränsad genpool från början, skulle vi inte behöva betala för dyra HCM- och HD-tester idag - helt enkelt för att dessa problem inte skulle existera i denna överväldigande utsträckning. Många av oss strävar efter god hälsa, men vi kommer aldrig att lyckas fullt ut i våra mål och visioner. Även med de bästa avsikterna förblir avel ett spel och mycket arbete. Vi fortsätter att be och hoppas på det bästa. Även om hoppet kan vara bräckligt, spirar det för evigt ..........